UGN i TRANSIT

Farväl HYBE

Tomrummet efter ugnen

Avskedssammankomst i Sickla 26e maj 2017. 

Farväl till Stockholm Heta Glas. Homage till skönheten och poesin i glasblåsarakten. (se film nedan)

”Jag tänker mig att denna kväll går i andningens tecken, och kanske då framförallt i utandningens. Även om jag lite senare ska prata om en stor inandning också.

Andetaget, anden, andedräkten, det vill säga vokalernas domän. Men eftersom jag senaste tiden varit lite besatt av det hebreiska alfabetet som bara består av konsonanter, närmare bestämt 22 stycken. Så vill jag gärna placera ordet koncentration i den här utandningen, som ett slags motto för den tid som ska komma. Men också för den här kvällen då jag lite senare kommer att blåsa ett glas som kräver stor koncentration.

Det har alltså blivit dags att släppa taget om den här platsen med sina ugnar och elräkningar, utbrända skopor och avtrubbade gravyrnålar. Med sina oväntade möten och prismatiska kontaktytor. Något ska upphöra. Och något nytt ska uppstå. Denna glasiga akt som i sig inkarnerar just en förvandling, från den nyfångade kraften i formlös magma till skörheten och rymden i det tunna blåsta kärlet. Kärl som kan bära och brista. Materialets tvetydiga transparens, som både är och inte är, den transparenta gränsen, vad för slags skillnad är det?

Att släppa, släpa ut hela utrustningen, slippa fabriken, lagården, gruvan, och i samma stund förlora hela bygget, livsverket, templet, och guldet. Motstridigt är det, när det väl ska ske, att låta det man har för handen gå, låta trådarna fladdra, att vilja hålla kvar och samtidigt vilja bli av med, att gång på gång falla från drömmen om absolut frihet, om att få vara både central och oåtkomlig, denna omöjliga ekvation som kan binda oss i självömkande suckar, tragiken, att vara sur och sopa golv, att tömma någon annans spillglas, att vara den som måste rycka ut när ugnen larmar, när gasolen tar slut, när skärsaxar försvinner, när träformar torkar, när glaset är slirigt, och en annan dag vara den som jublar när Nina skapar Nyhetsbrev och Eino blåser dopfont, när Fredrika sätter på kylugnen och Fredrik tar ett event, när Esmes bladguld fladdrar på välsblecket, när Simon blåser mortlar, och Yoko är nöjd med glaset. När Annar säljer som smör, och Ylva kan ta lördagens möhippor, när Ragnar byter degel, när Janne tömmer glasfickan, när Anton kommer från Norrland och lagar tappugnen, när Jocke blåser med underfång, när Isabel är en klippa, när Anders gör optikformar som ser ut som älgkronor, när Lotta, Stisse, Helena skrattar ihjäl sig, och så igen gråt och tandagnisslan, butiken förfaller, kvitton kommer bort, skylten går sönder, hyttsill övervägs, puntlarna skevar, hemsidan ser ut som den är från nittonhundratalet…

Nej, ett företag är inte bara är ett organisationsnummer och en kassako, ett företag är en organism, något man tar sig för, något man tar sig an, åtar sig med antagligheten som kompass, och på samma sätt som med verben, vet ingen riktigt var allt kommer att ta vägen.

Det är inte för inte den ekonomiska sfären har lånat vokabulär från det mänskliga psyket med sina ansträngda budgetar, överhettade börser, labila och stabila konjunkturer, stressade och nervösa valutor och räntesatser. Navet i den här platsen har varit just det mänskliga mötets utbyte. Och det rör sig om många människor. Och många fantastiska möten…

Som när det urgamla paret stapplade in här en regnig tisdag och sökte KUPOR, kupor? Ja, kupor… har ni inte kupor här? Och hur jag först mycket irriterad och ovillig, vadå kupor? ändå gav mig in i denna självklara men obskyra fråga och snart fann mig själv stå och blåsa deras efterlängtade glaskupol som skulle försvara en liten porslinsfigurin med stort affektionsvärde, medan åldringarna, också de lite överraskade, levde med i glasblåsningen som eggande publik, och hur jag erfor en oförklarlig eufori som började flämta i hjärtat som en fjäril ur Inger Christensen sommarfågeldal. Eller de mer förutsägbara intågen, när gruppernas eller möhippornas röster tornar upp sig som ondskefulla giftmoln här i gränden, ”här var det varmt och skönt och nu ska det blir kul med Kick-off” och hur jag ångrar allt och hatar situationen men när vi väl börjar blåsa urskiljer människor, en efter en som blir Någon, en paniskt spänd i kroppen, en annan övermodig, en tredje märkvärdigt skicklig..

Nog styrs vi av egna intressen, men vi vet kanske inte alltid var dessa intressen slutar och börjar. Den här platsen har varit en plats att just tänja på föreställningarna om de egna önskningarna och begären i ständigt nya konfrontationer och möten. Och det har också lärt mig att intuition inte är vidskepelse eller vidlyftigt flum, intuition är den levda erfarenhet som lagras i kroppen och blir tyst kunskap som man kan välja att kalla just magkänsla.

Det är alltså inhale och exhale, för att snacka yogaspråk, luften är fri, men också vår alldeles unika och egna ande. Våra egna röster, våra egna ord blandar sig med det syre och det språk som vi alla brukar, det är den återkommande, om än ändliga pendelrörelsen vi har att spela med. Och spelandet har sina intervaller, sin dramaturgi, och det är satan i mig inte lätt att få det att låta. Alla ni som levt med i den här verksamheten vet att det krävs finlir för att överhuvudtaget få till ett lir. Och på samma sätt är det med ögonblicket för att avsluta. Alla låtar har ett slut och därmed en möjlighet att ge rum för en ny låt och nya spelplatser. Och hur vet man när det är dags? Jag vet inte, omständigheter blandar sig med magkänsla, med tur och jag vet bara att det är nu och att det är bra.

Det är många, många som jag skulle vilja tacka för allt ni bidragit med, men ingen nämnd och ingen glömd, jag litar hellre till att alla ni som givit också har fått, och att vi på det sättet bär med oss en ganska stor orkester i många magtrakter som förhoppningsvis fortsätter att spela både i glömskan och i minnet.

… för er som inte känner till bakgrunden så var jag alltså tvungen att lämna de här lokalerna eftersom de ska bygga på den här längan på höjden för att få in fler affärer och mer handel i området. Vi erbjöds andra lokaler på andra sidan, men var då också tvungna att ingå i ett galleria-koncept som jag hade svårt att acceptera. Nu flyttar istället verkstaden till Gustavsberg, men i Simon Klenells regi. Jag kommer att fortsätta blåsa vid behov.

Men jag ska alltså blåsa lite glas för er.. Närmare bestämt 3 olika glas. Och som sagt andetaget… Nu kommer den omtalade koncentrationen … En glasblåsarpipa är ju ett slags flöjt egentligen, kom jag på, men istället för att luften kommer ut i form av toner, vidgar den det varma glaset och skapar ett kärl.

Det första glaset jag blåser heter Bo och ingår i Adam serien (se filmen nedan), det är det andra glaset i denna serie inspirerad av det hebreiska alfabetet. B (Beit som på hebreiska betyder hus) och Bo kommer jag att blåsa i samarbete med Christer Bothén och hans urblåsargrej.. Sen blåser jag ett glas som jag inte riktigt vet vad det ska heta ännu, kanske Shekina mini, tillsammans med Sara Lunden och cittran… det är liksom tröskeln till kraftprovet, det ultimata vinglaset shabbatglaset som jag tagit fram de senaste veckorna, Shekina, Shabbatens närvaro i feminin gestalt, ett slags exilens brud, en närvaro som det alltså gäller att bereda plats för och välkomna så här på fredagkvällen…

Man skulle kunna säga att alla de här glasen jag blåser ikväll är inspirerade av en viss Rabbi Isaac Luria född 1532 i Safed, i Norra Galiléen, bara ca 40 år efter den stora judiska fördrivningen från Spanien 1492, vilken spred hela den sefardiska judenheten över framförallt nordafrika, sydeuropa och mellanöstern. Hans stora existentiella frågor kretsar kring denna, i judarnas ditillsvarande historia, brutalaste katastrof.

Vad är det vi ska lära oss? Vad är poängen med diasporan? Med exilen. Frågor man akut kan fortsätta att fråga sig också 2017.

Luria svarar med ett slags alternativ skapelsemyt vilken utgår från att Gud, istället för att vara överallt och i allt som i första Mosebok, krymper sig, drar sig tillbaka, drar en djup reverserad suck, det vill säga en väldig inandning, inveckling… Och ur denna abdikation, detta avsägande av sin mäktighet blottläggs ett tomrum, en kavitet i vilken skapelsen kan ta plats. Först ut är ett antal kärl för att kunna rymma Guds ljus. Ett ljus som dessvärre är för starkt och får kärlen att brista och ljuset att återvända till sin källa förutom några få gnistor vilka faller ner i mörkret bland skärvorna. Världen, skapelsen och olyckan är därmed förevigt  länkade. Kärl som rymmer, som brister. Och människans uppgift är att samla glimtar, gnistor, skärvor, samla de samman i en alltjämt pågående reparerande handling. Exilens irreparabla reparation.På kabbalistisk hebreiska kallas denna handling för: tikkun adam, tikkun olam.

Med Leonard Cohens ord: There is a crack, a crack in everything, thats how the light comes in.

Tankar som uppstått när jag tränat på att blåsa de här glasen, jag har ju faktiskt blåst väldigt lite glas under de här tolv åren jag haft hyttan, men nu i grevens tid kom jag liksom igång igen, och som sagt tankarna har kretsat kring om hur och när ett föremål blir heligt, hur en rörelse blir rituell, blir dans… hur regler sublimeras. Och så koncentrationen då. Och inandningen som lämnar plats för utandningen. Och åkallan av en närvaro.”

 

Sara Mannheimer blåser glaset ”Bo” tillsammans med Christer Bothén på kontrabasklarinett. (filmat av Sara Szyber, Sickla 26 maj 2017)