- Tvivlet
”Med sin egensinniga språkkänsla och finstämda galghumor visar Sara Mannheimer än en gång prov på ett mycket sällsamt författarskap (…) Det är en väldigt fin bok.” /Hedvig Ljungar, Svenska Dagbladet
”’Tvivlet’ tillhör det innerligaste och mest intelligenta jag läst om trons praktik (…) Att som läsare få följa detta sökande är en nåd.” /Maria Küchen, Sydsvenskan
Det är ett omtumlande år. Hon är ständigt betvingad av en inre syster. Deras motstridiga begär driver text och liv framåt i ett religiöst sökande och mot en uppslitande separation. Hon reser genom förintelsens Europa, fastnar i Franz Kafkas ansikte, älskar, misstror och lär. Med den judiska lagens 613 bud som strikt ram, strömmar vi genom tvivlet; klart och svårt, fullt av sorg och svart humor.
”Le chaim, säger jag och höjer glaset, för det är den sjunde dagen. Till livet. O skålar med mig, jag vet att A hör, A är ingen annanstans än här, det är det som är tankenöten. Vi har bara en kropp och ett liv. Eller till vilken av de sju himlarna far vi efter detta? Till den första eller till den andra? Vi kommer aldrig till den sjunde, det är en sak som är säker. Sådana tankar kan jag tänka när jag druckit upp det heliga vinet, det vill säga när A ofrivilligt delat det med mig som om det vore vilket lådvin som helst. Jag hyser en barbar i min kropp. Jag blir aldrig en riktig judinna.”
”Med sin egensinniga språkkänsla och finstämda galghumor visar Sara Mannheimer än en gång prov på ett mycket sällsamt författarskap (…) Precis som tidigare böcker klingar den här texten av ett vemod, framställt med den omisskännliga detaljskärpa som utmärker Mannheimers språk (…) Det är en väldigt fin bok.” /Hedvig Ljungar, Svenska Dagbladet
”Roman? Säg hellre Saras bok. (…) vad Sara Mannheimer söker är en helhet bortom den asymmetri som bestämmer över hennes liv (…) Tvivlet kan inte ta död på Sara Mannheimers förmåga att skriva meningar som glöder.” /Leif Zern, Dagens Nyheter
”Tvivlet tillhör det innerligaste och mest intelligenta jag läst om trons praktik, om hungern efter en form för mystiken, om bönen som ett sätt att lyssna, om att stå kluven inför de abrahamitiska religionernas patriarkala grund. (…) Att som läsare få följa detta sökande är en nåd.” /Maria Küchen, Sydsvenskan
”Mannheimer påminner mig om något fundamentalt, att allt sökande är först och främst en inre dialog med sig själv. Denna dialog bör i sin tur vara i ständig dialog med världslitteraturen. Allt annat är fåfängligt.” /Sinziana Ravini, Aftonbladet
”Jag blir under läsningen allt mer fängslad av dualismen, snärjd i rutmönstret, också imponerad av Sara Mannheimers kreativa sätt att handskas med språket …” /Katarina Wikars, Kulturnytt, Sveriges Radio
”Form, materia och praktik är ett ledmotiv i (glasblåsaren!) Sara Mannheimers författarskap och når fulländning i den vackert formgivna volymen med Kafkateckningarna och hebreisk kalligrafi. (…) Det är lärt och det är snillrikt. (…) Mannheimer har skapat ett kabbalistiskt snurrspel, drivet av kosmisk bävan.” /Natalie Lantz, Expressen
”Romanen är uppbyggd utifrån budorden som finns i Toran, med kapitelrubriker från synagogans läsning ur den. En sorgsam läsning, ibland smärtsam, men också fylld av humor. (…) på något sätt blir Franz Kafka den gestalt som hjälper henne att smälta samman alla olika världar och relationer. I en briljant analys av hans roman Processen når den oavslutade konverteringen och den avslutade relationen med O en form av acceptans.” /Jakob Carlander, Upsala Nya Tidning